Ett utmärkt exempel på detta är min emetefobi. (Kräkfobi). Det är en sån fruktansvärd "sjukdom" "åkomma" (??) vad kallar man det för? Vi säger sjukdom. Även om det inte klassas som något man "lider" av, det är faktiskt något som man skapat själv. Det är något man dagligen gör mot sig själv. Dessa ohjälpsamma tankebanor, katastroftankar, kontrollbehov, förebyggande beteendemönster... ja, listan kan göras lång. 

Jag har lidit av detta i säkert 10 år, minst! Och jag är trött på att göra så mot mig själv. Att begränsa mitt liv och krympa möjligheterna i livet för mig själv. Man känner sig allt annat än levande och det är hög tid att ta tag i det. Så jag går nu till en psykolog och ska tillbaka dit imorgon för bedömning. Hoppas på att sätta bollen i rullning snart. 

Men det svåra med detta är att TA TAG i det. Varför är det så? Detta är något jag skulle dö för att bli av med, att slippa tänka dessa vidriga tankar var o varannan minut av min dag. Jag har en bok som är skriven av en väldigt begåvad psykolog som har studerat emetefobi i över 30 år. Där har han tagit fram ett program (via boken bla) som man kan läsa, o ta sig igenom själv, göra övningarna och att lära sig det man behöver för att bryta detta beteende hos sig själv. Jag har hjälpen right there in front of me, och ändå är de så förbannat svårt att sätta sig o läsa skiten? 

Säg att någon är likadan som jag? 🤔